Men frågan är hur samhället skall hantera de människor som längtar efter att leva dopets liv?
"Vi äger själva vår identitet" skriver Niclas Ericsson under Signerat på ledarsidan i DN idag. Ericsson tar samhällets självklara dogm till ett område som fortfarande är minerat - rätten till könsbyte och graviditet. Det rimmar illa mot vad "verklighetens folk" tycker och tänker. (Se ex. den första kommentaren). Samtidigt så är det få i detta Hägglunds folk som skulle motsäga principen om att vi äger våra egna liv. Det betonar ju också "Gabriellas sång" från Kai Pollaks "Såsom i himlen" där hon sjunger "Mitt liv är bara mitt". Och som många också i kyrkan säger ett tyst "Amen" till. Samtidigt kan inte samhällets lagstiftare göra något annat än det som ger rätten för alla att uttrycka sina liv enligt sin egen övertygelse - något annat vore en orimligt tanke - eller har kanske den visionen också en gräns. I så fall vilken gräns? Teologen John H. Yoder kallar det "freedom of unbelief". Så visst har Ericsson rätt.
Eller har Michel Foucault rätt att ingen äger sin identitet utan "Själen är kroppens fängelse" - frågan är bara vilka krafter som disciplinerar det själv som vi äger?
Men frågan är hur samhället skall hantera de människor som längtar efter att leva dopets liv (- eller omskärelsens liv)? De som hävdar att de tillhör Kristus och inte sig själva. De som har givit upp "rätten att äga" sin identitet. Ett folk som inte längre kan definieras utifrån någon annan identitet än Kristus. Paulus skriver: Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. (27) Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. (28) Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (29) Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet. (Gal 3:26-29)






Kommentarer (1)
spännande formuleringar... ägande... denna grund som vi byggt vårt samhälle på, vänds nu mot oss själva. Det låter som någon sorts inre socialt kontrakt, eller liberalism/kapitalism... men vad händer när vi förlorar ägandet av oss själva?
Jag tänker mer och mer i Bakhtins termer av ett dialogiskt jag, men där kanske förhandlingarna mellan de legio röster som vill göra sig hörda just leder till det fängelse för kroppen du citerade. Jag återkommer med en trackback om jag lyckas nysta ihop mina tankar om det.