Folkkyrka ur postsekulärt perspektiv – några reflektioner

Gästblogg av Jan Eckerdal

Men anledning av en liten diskussion kring ett annat blogginlägg, bad vi Jan Eckerdal att ge några postsekulära perspektiv på folkkyrkan. Jan arbetar med en avhandling kring just det ämnet.

Den teolog som mer än andra förknippas med folkkyrkotanken i Sverige är Einar Billing (1871-1939). Billings teologiska projekt kan tolkas som ett försök att slå vakt om teologins integritet i en tid som kännetecknades av en stark kritik av såväl teologiska som kyrkliga anspråk. Gentemot exempelvis den nya historisk-kritiska bibelkritiken ville Billing erbjuda ett teologiskt trovärdigt gensvar. För Billing kunde ett sådant gensvar å ena sidan inte, såsom liberalteologin, acceptera modernitetens skarpa uppdelning mellan religiöst och sekulärt. Billing hade teologiska anspråk på att tolka hela tillvaron, inte bara en friliggande religiös del av livet. Samtidigt menade Billing å andra sidan att kritiken innehållsligt var så kraftfull att varje form av biblicistisk avskärmning från kritiken var utesluten.

En väsentlig del av Billings alternativa gensvar utgörs av folkkyrkotanken. Folkkyrkan som rent konkret innefattar hela verkligheten, socken för socken, blir i en sådan tolkning kyrkan som vägrar att finna sig i att enbart agera i den avgränsade religiösa sfär som den blev tilldelad av det samtida sekulära förnuftet. För Billings folkkyrka finns det ingen sekulär "fredad" zon som inte har religiös signifikans. Folkkyrkan har anspråk på hela verkligheten, socken för socken. Här finns alltså å ena sidan en samstämmighet med den nutida postsekulära diskussionens kanske mest grundläggande insikt, nämligen att det inte existerar någon neutral sekulär sfär som har något självskrivet mandat att sätta ramarna för exempelvis en teologisk diskussion. I likhet med den postsekulära teologin nöjer sig inte Billing med att bara röra sig inom en religiös sfär. Den bibliska uppenbarelsen är för Billing ett historiskt drama med universella anspråk, vilket inbjuder oss till att foga in del efter del av hela verkligheten in i det fortskridande frälsningsdramat. Det finns ingen del av verkligheten som är för profan för att få plats. Men trots detta anspråk uteblir märkligt nog varje konfrontation med andra sätt att beskriva verkligheten. Hela verkligheten fogas in i uppenbarelsedramat hos Billing men den gör det inte genom konfrontation utan genom harmoniering. Billing betonar att hela verkligheten är EN, såsom hela Guds skapelse är en och i den meningen gränslös.

I ljuset av den postsekulära teologins tendens att snarare konfrontera det sekulära paradigmet, blottläggs här en problematisk underliggande byggsten i folkkyrkotanken, nämligen en grundläggande syn på tillvaron som entydig och därmed harmonierbar. Hela tillvaron kan harmonieras in i uppenbarelsedramat. Nu har dock bland annat postsekulär teologi på ett övertygande sätt visat hur en sådan "entydighetens ontologi" bygger på en reducering av "det annorlunda" till "det samma" - en rörelse som alltid inbegriper någon form av våld. Med Augustinus termer skulle man kunna säga att i folkkyrkan tenderar Guds stad och den världsliga staden att smälta samman. För den postsekulära teologin är en sådan harmoniering omöjlig. Det finns en verklig gräns mellan de två städerna. Visserligen skulle somlig postsekulär teologi, i min mening, må bra av att på ett tydligare sätt uppmärksamma att den gränsen bara är möjlig att dra med gudomlig urskiljning. På den här sidan om tidens slut är det en öppen fråga var gränsen mellan dem går, vilket gör att såväl kyrka som kristen teologi måste vara öppen för att viktiga bidrag kan komma från andra perspektiv än det egna. Men inte desto mindre finns det en reell gräns, en gräns som omöjliggör att på Billings sätt framställa verkligheten som entydig och harmonierbar.

Konsekvensen av folkkyrkoteologins harmoniering är dock inte bara att kyrkans gränser blir diffusa, något som jag inte uppfattar som nödvändigt negativt i sig. En mer allvarlig konsekvens är att folkkyrkan kan få problem med att överhuvudtaget förkroppsligas som kyrka. Billing beskriver i första hand kyrkan i instrumentella termer, vilket får till konsekvens att exempelvis Kristi kropp som analogi för kyrkan lyser med sin frånvaro hos honom. Min tolkning av det är att så länge kyrkan består av det som Billing kallar "förkunnelsen om den förekommande nåden" som räcks till varje människa enskilt så är kyrkan möjlig att uppfatta såpass abstrakt att den relativt friktionsfritt kan harmonieras med andra perspektiv. Men om kyrkans väsen gestaltas som en kropp bestående av en gemenskap av människor, riskerar den på ett mer uppenbart sätt att komma på kollisionskurs med andra kroppar - kroppar som den i Billings formulering av folkkyrkan så att säga redan harmonierats med. Hur hanterar Billings folkkyrka - som i sin grundläggande teologi bär en syn på tillvaron som entydig - en sammanstötning med perspektiv som går på tvärs med dess egen bekännelse? Risken är överhängande att lösningen antingen blir att anpassa kyrkan, vilket riskerar att mynna ut i en uttunning av kyrkans integritet, eller också att kuva det andra perspektivet, vilket innebär ett mått av betvingande maktspråk. I Svenska kyrkans folkkyrkliga historia finns dessvärre ett antal exempel på bägge dessa strategier.

Trots dessa allvarliga problem menar jag att det skulle vara förhastat att avfärda folkkyrkotraditionen, utan att också pröva vilka eventuellt konstruktiva resurser som kan framträda när den bryts mot ett postsekulärt tänkande. Inte minst handlar det om folkkyrkans beredvillighet att vilja vara med och ta ansvar för helheten. I somlig postsekulär retorik kan man ana att positionen i periferin (en position som man ibland är misstänkt mån om att tillskriva sig själv) kan bli en ganska bekväm placering. Det är klart enklare att driva en anarkistisk nationalstatskritisk teologi så länge man ser sig som så perifer att man inte behöver ta ansvar för vad som skulle hända om man verkligen fick genomslag. Annorlunda uttryckt: Somliga av de folkkyrkliga problem som jag diskuterat ovan, kan kanske ses som avigsidan av ett i grunden positivt drag, nämligen djärvheten att försöka ta ansvar för helheten och därmed inte hålla sig för "ren" för att befatta sig med allt vad det innebär av kompromissande och förhandlande. Risken är att det man gör när man (med självbilden av att vara "resident aliens") inte vill befatta sig med ett sådant förhandlande är att man prioriterar och slår vakt om sin egen helighet genom att delegera de oheliga uppgifterna till någon annan.

Ett uttryck som jag hör i den postsekulära debatten i detta sammanhang är att kyrkan är en motkultur. Men är inte motkultur egentligen en mycket problematisk benämning på Kristi kropp? Den ständiga uppgiften för kyrkan tänker jag mig är att söka gestalta en gemenskap som varken är en kulturkristen spegelbild av den omgivande kulturen, eller per definition mot, eftersom båda alternativen är lika osjälvständiga. Definierar vi oss såsom "emot" är vi fortfarande hemligt beroende av det där som vi är emot. Vi blir en sorts negativ spegelbild av det vi tar avstånd från. Finns det inte mer kreativa resurser än så i att vara en gemenskap "i Kristus"?

Jan Eckerdal
Präst i Svenska kyrkan