Nyligen avslutade jag en undervisningstid i Sydafrika med en familjesemester i KwaZulu-Natal på Sydafrikas östkust. Vi bodde då nära en liten stad som heter Groutville. Den är känd som Albert Luthulis hemstad. Inte många i Sverige vet idag vem Luthuli var, men för 50 år sedan var han nästan lika känd och beundrad som Nelson Mandela är idag. 1961 fick han Nobels fredspris (även om det formellt var 1960 års pris). Likt den senare fredspristagaren Mandela var han då ANC:s ledare och är fortfarande en ikon inom ANC. ANC:s högkvarter heter Luthuli House.
I en bokhandel hittade jag en nyutkommen biografi om Luthuli med titeln Albert Luthuli: Bound by Faith (University of KwaZulu-Natal Press) skriven av Scott Couper, byggd på dennes doktorsavhandling. Som titeln antyder var Luthuli först och främst en hängiven kristen. Han var kongregationalist (ungefär det som tills nu varit Svenska missionskyrkan) och hela hans världsbild och hans demokratiska politiska hållning var formad av hans kristna tro och församlingsengagemang, även om han också kunde vara mycket kritisk mot kyrkornas kompromisser. Han arbetade för ANC för att han var kristen och troheten till Gud gick före troheten till ANC, vilket inte sällan skapade spänningar. Han fick fredspriset därför att han (och ANC till dess) förespråkade en icke-våldskamp. Målet var ett icke-rasistiskt Sydafrika där alla skulle ha lika värde. Han visste att priset var högt, men var likt Gandhi och Martin Luther King beredda att betala det.
Men dagen efter att han kom hem från Oslo påbörjade ANC:s nystartade militära gren en misslyckad terrorkampanj, då riktad mot byggnader, inte människor. Luthulis hållning var den som Mandela blev känd för på 1990-talet. Men 1961 är det Mandela (också kristen, metodist) som är den som driver igenom att man ska överge icke-våldskampen och ta till våld. Icke-våldet fungerade inte, menade han. Därför var en ny strategi nödvändig. I ANC:s och Mandelas egen nationalistiska historieskrivning går Luthuli motvilligt med på den nya strategin. Couper hävdar i sin bok, med utförlig argumentering, att detta inte är riktigt. Luthulis ändrade sig aldrig. Couper menar också att våldsstrategin även från ett pragmatiskt perspektiv misslyckades. Att den gjorde det på ett kort och medellångt perspektiv håller för övrigt ANC med om. Mandela och en stor del av det övriga ledarskapet fängslades nästan omedelbart. Luthuli själv levde i isolering i Groutville, bannlyst av regeringen och marginaliserad inom ANC, även om han formellt var dess ledare till han dog i en tågolycka 1967.
1990 hade den militära kampen fortfarande inte lyckats. Enligt Couper var det snarare en kombination av den icke-våldskamp interna rörelser drev (ledda av bl a Desmond Tutu och Alan Boesak), internationella sanktioner och fördömelser, och kommunismens fall i Sovjet och Östeuropa som ledde till apartheidregimens fall. Mandela själv, utan att kritisera den militära kampen, kom på 1990-talet att bli en Luthulifigur, som talade om ett fritt icke-rasistiskt Sydafrika byggt på försoning och samarbete. Han fick de vita att våga tro på en framtid där de själva förlorat den absoluta makten. Samtidigt menar många att ett av problemen i dagens Sydafrika är att efter demokratins genomförande 1994 kom ANC:s och därför Sydafrikas ledarskap att domineras av de som tränats i ANC:s militära kamp.
Posted by Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
