Idrottens natur

De senaste veckorna har det samtalats och reflekterats en hel del över Patrik Sjöbergs mycket starka och viktiga berättelse om sexuella övergrepp som hans styvpappa och tränare begick. Samtalet är enormt viktigt för att lyfta fram och belysa problem som finns inom olika sektorer i samhället. Men det finns ett område som det inte ställts några frågor om denna gång. En fråga som var het när samma avslöjande gjordes inom den Romersk Katolska Kyrkan.

Då ställdes frågan: Vad är det det i kyrkans eller trons natur som gör att såna här övergrepp är möjliga eller döljs? Förklaringarna bestod väl oftast i celibatet och kyrkans tysthetskultur. Men varför är det ingen nu som frågar efter vad det är i sportens natur som gör övergrepp möjliga? Jag menar det vore ju inte svårt att argumentera på samma sätt i förhållande till idrottens fokus på kroppen, fysiska beröringar mm. Varför är det ingen som frågar efter idrottsrörelsens biskopars avgång?

Kanske kan denna diskussion lära oss att problemet varken ligger i idrottens eller katolska kyrkans natur utan att det i alla sammanhang kan skapas kulturer som gör denna typ av övergrepp möjliga och dolda. Där har kyrkan lika (enligt mig större) ansvar än idrottsrörelsen att verka för en kultur som befriar människor och inte binder dem i förtryckande mönster.