Sjukförskringar och en högre rättvisa

För ett par veckor sedan skulle jag leda en bön och lovsångsmässa i Domkyrkan i Linköping. Jag fick frågan om jag ville påminna om att skriva på påskuppropet som skulle hållas mot regeringens sjukförsäkringsreform. Jag tvekade. Gjorde det aldrig. Och jag har funderat en del på varför jag var så tvekande. Gillar jag att folk måste jobba som är svårt sjuka? Nej. Tycker jag att det är bra att människor som kan jobba ges möjlighet? Ja. Men jag tvekade.

Varför är det orättvisa? Kan man hänvisa till en annan syn på orättvisa om man inte kan ange en annan och bättre grund. Så har jag kommit att förstått (efter läsning av Göran Rosenbergs utmärkta artikel i DN) att mitt problem är relationen mellan rättvisa och ecklesiologi. Om man skall kunna hävda att den rättvisa som man åberopar är bättre eller mer rättvis är det bättre att ha gemenskap bakom som gestaltar denna rättvisa. Vara ett tecken på den frälsningen. Eller kanske drista sig att tala om församlingen som ett sakrament - förmedlande av den högre rättvisa som Rosenberg beskriver. En gemenskap som vilar mot en annan auktoritet, med ett annat uppdrag. Och det gjorde inte SvK i detta fallet. Ecklesiologi kan kanske i detta fallet mer förstås mot bakgrund av ett slags internt gnabb från en myndighet med religiöst ansvar mot dess överordnade. Självklart delar dessa myndigheter den givna och icke ifrågasatta utgångspunkten - Sverige - och inte de enskilda individerna.