1. Den mest djupsinniga och tankeväckande text som någonsin skrivits om onyttan ur ett kristet perspektiv är Jacques Elluls meditationer över onyttan i Politique de Dieu, politiques de l'homme (1966; The Politics of God and the Politics of Man, 1972).
2. I det moderna samhället verkar vi vara som besatta av aktivism, resultat och framgång. Det viktigaste är att få saker gjorda och att se (mätbara) resultat. När vi blir ombedda att presentera oss själva, är ofta det första som vi lyfter fram vad vi gör (eller kanske vad vi har, som ett resultat av vad vi har gjort). Varför? Naturligtvis finns det många komplexa historiska och socio-politiska orsaker. Men en viktig orsak är framväxten av det teknologiska samhället eller systemet. Som Ellul övertygande har visat i flera böcker, för det teknologiska samhället med sig sin egen moral. Denna moral bygger på axiom som ”det som kan göras, bör göras”, ”ju effektivare, desto bättre” och ”ju snabbare, desto bättre”. Uppmuntrar inte en sådan moral prestationer och aktivism? Förkunnar inte en sådan moral onyttan som en synd, kanske den värsta synden av alla? I stället uppmuntras vi att sjunga vår lovsång till en eller annan form av utilitarism eller nyttomoral och sakta men säkert fastnar vi i en snedvriden förståelse av vad som är värdefullt och användbart, liksom av lycka och lidande.
3. Denna besatthet av resultat och framgång är tyvärr lika vanlig i kyrkan. Man finner den inte bara i sådana märkliga och motsägelsefulla fenomen som framgångsteologin et al och den alltför vanliga tendensen att använda Gud, kyrka och frälsning som nyttoprylar (eller medel). Man hittar denna besatthet även i alla dessa välmenande, men kortsiktiga, tal om ”att bygga Guds rike”, ”Gud har inga andra händer än våra händer”, ”vi måste ta ansvar för vår historia”, ”vi kan inte bara sitta här och prata och be, vi måste göra något”, liksom i vår oupphörliga strävan efter relevans och att hitta rätt metoder (eller, kanske vi ska säga, rätt teknik) för att få kyrkan att växa eller rädda världen.
4. Mot bakgrund av allt detta är det märkligt att den kristna berättelsen inte verkar knyta den roll som mänskligheten i allmänhet eller Guds folk i synnerhet är tänkt att spela till sådant som aktivism, resultat och framgång. Med hänvisning till Andra Kungaboken och Jesu tal om ”odugliga tjänare” (Luk 17), och efter att ha mediterat över det tjänande till ingen nytta (”useless services”) som Gud kallar oss till, såsom exempelvis att göra goda gärningar, sträva efter vishet, predika, be och förkunna de goda nyheterna, slår Ellul fast: ”vi har ingenting att uppnå, ingenting att vinna, ingenting att ge”. Vilka goda och hoppfulla nyheter! Det här är inte att påstå att allt är fåfängligt och meningslöst och det är heller inte ett omdöme vi ger innan vi utför dessa handlingar. Det har ingenting med jantelagen att göra. Det är i stället att påstå att dessa gärningar inte ”bär med sig sina egna mål och sin egen effektivitet” och att det är ett omdöme vi ger efter att vi har gjort vad Gud har kallat oss att göra. Att hoppfullt kunna ge detta omdöme, det är att smaka på Guds nåd och frihet.
5. I Jesus Kristus når lovsången till onyttan sitt klimax. Vi ser aldrig Jesus sträva efter effektivitet eller framgång. I stället är hela hans liv ett ”nej” till sådant. Jesus säger nej till dessa avgudar i början av sin verksamhet när han vägrar att rädda världen med hjälp av ”realismens” väg (se hans frestelser). Han säger nej till dem under sin verksamhet genom att han vänder resultatens väg ryggen (man kan exempelvis räkna hur många efterföljare han har vid slutet av sitt liv - är det kanske två eller tre?). Han säger nej till dem i slutet av sin verksamhet på jorden, i sin tystnad inför sina åklagare - denna ”envisa onyttighet” (“obstinate uselessness”) som Rowan Williams kallar det - och genom att gå sårbarhetens väg ända till slutet. Hela hans liv verkar handla om en sak, och bara en sak: trohet mot sin Far, vilket betyder kärlek till världen.
6. Så den andra sidan av onyttan är trofastheten, trofastheten mot den Gud som är vänskap och vars kärlek flödar över i vänskap. Och vänskap är ju något som dör när den förväntas vara till nytta. Men här finns också en annan sak att komma ihåg: det finns ingen rak linje mellan trohet och framgång. Linjen mellan dem, om det nu finns någon, stavas ”uppståndelse”. Och uppståndelse är inte mätbar seger eller statistisk framgång, utan ny skapelse. Eller för att citera Leonard Cohen: ”Love is not a victory march.”
7. Denna trofasthet lever av och tar sig uttryck i nåd och frihet. Nåd betyder att det inte är upp till oss att rädda världen eller oss själva, det är Guds sak. Frihet betyder en tjänst för Gud som inte fastnar i nödvändigheter eller ”konsekvens-resonemang”, eller i en oro kring nytta och effektivitet. I nåd och frihet gör trofastheten det möjligt att “leva sårbart vid utkanterna” (Romand Coles) och våga ta tid för fred och en ömsinthetens politik.
8. I vår utilitaristiska kultur, där vi lider av tvånget att alltid försöka vara nyttiga och vara till hjälp, är bönen en finne i .... Att bedja är ju att vara onyttig. Naturligtvis försöker vi även göra bönen till en nyttopryl, ett medel för att nå ett visst mål. Men det är en återvändsgränd eftersom bönens väsen är att slösa tid med Gud. Henri Nouwen skriver: ”Bön är att ta det lugnt (being unbusy) med Gud i stället för att vara fullt upptagen (being busy) med andra saker. Bön är i första hand att göra ingenting nyttigt eller produktivt i Guds närvaro.” Och som sådan går bönen i takt med universum självt som lever av och mot Guds sabbat.
9. Medan en strävan efter nyttan går hand i hand med en längtan efter ”lycka”, går onyttan hand i hand med en längtan efter skönhet. Denna längtan tar oss bortom vår tro på ”lösningar” och lyckliga slut, och för oss mot kärlekens ”enkla” gester, präglade av närvaro och tålamod. På onyttans väg kan vi börja ana att något fortfarande kan vara vackert, även om det inte är lyckligt.
10. Kort sagt: vi behöver inte Gud, vi tillber Gud.
(Inspirationen till att använda formatet med tio teser kommer från Kim Fabricius. På denna blogg hittar du några citat av honom här.)
Posted by Bengt Rasmusson
Bengt Rasmusson är teolog, förläggare och mediakonsult.
Bengt Rasmusson is a theologian, publisher and a media consultant.
