"Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns". Vilken bedräglig lögn!
Jag satt vi köksbordet som jag gjort så många gånger tidigare. Plötsligt fastnade min blick på den lilla broderade tavlan som hade hängt där på väggen i flera år. Jag hade aldrig riktigt brytt mig om texten ... den var ju bara ett av dessa många vanliga ordspråk som hänger lite överallt. Men nu fångade orden min uppmärksamhet: "Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns". Och det slog mig: vilken bedräglig lögn!
Det kan låta vackert, men vad betyder det egentligen? Att minne, identitet och mening hör samman är väl de flesta överens om. Men i detta ordspråk tycks minne handla om vad jag som enskild individ minns. Denna i vår tid så vanliga och självklara uppfattning (ja, är inte vi i västerlandet närmast sjukligt fixerade vid den enskilda, oberoende individen?) blir väl synnerligen problematisk i ljuset av den växande skaran alzheimersjuka och dementa i vårt samhälle. Kanske demenssjukdomar upplevs särskilt hotfulla i vår tid, därför att minne i så hög grad har kommit att betraktas som en ägodel hos just den enskilda individen. Och om det skulle stämma, blir ju identiteten något som oundvikligen vittrar sönder och "livet" något som förlorar sitt innehåll när minnesförmågan inte längre kan upprätthållas.
Det allra viktigaste är kanske inte att kunna minnas vem man är, utan att få finnas i en vänskap där man med kroppen kan få minnas vems man är.
Utan att försöka ta bort demenssjukdomarnas destruktivitet eller "sting" och utan att förringa hur den enskilda individen kan uppleva sin demenssjukdom, bör man inte som kristen ifrågasätta tanken om det "atomiserade minnet"? Kanske minne i första hand inte är något jag som individ har, utan något som vi gör tillsammans som gemenskap, som kyrka? Minne är kanske inte bara en enskild individs kapacitet, utan något som inbegriper hela Kristi kropp, något som förkroppsligas i och genom kyrkan? Om detta stämmer påminns vi om vikten att minnas för varandra och hjälpa varandra att minnas sant - vilket inte alltid är lätt i en kyrka som själv många gånger verka ha grava minnesproblem. Och kanske vi kan hjälpa varandra att ana att det allra viktigaste inte är att kunna minnas vem man är, utan att få finnas i en vänskap där man med kroppen kan få minnas vems man är.
Frågorna och tankarna blev många där vid min alzheimersjuke fars köksbord...
Posted by Bengt Rasmusson
Bengt Rasmusson är teolog, förläggare och mediakonsult.
Bengt Rasmusson is a theologian, publisher and a media consultant.
