I kölvattnet kring debatten mellan Stefan Swärd och Pekka Mellergård har det vuxit fram en subdebatt kring behovet av kategoriseringar och positionsbestämningar. Somliga slänger sig med ord som "bibeltroende" och "liberala". Andra försöker lyfta fram kategorier som "höger-evangelikala" och "vänster/post-evangelikala".
Förmodligen är det omöjligt att helt klara sig utan olika typer av kategoriseringar. Men borde inte vår kristna tro - som enligt min mening ifrågasätter vår ständiga strävan efter att styra, äga och kontrollera (oavsett om det handlar om Gud eller "sanningen" eller historiens utgång; se mitt tidigare blogginlägg "Radikalitet, samtal och ekumenik") - uppmuntra oss att föra samtal med varandra på ett sätt som inte tar genvägen över generaliseringar och förenklingar? Leder det inte bara i slutändan till tystnad eller till parallella monologer, i stället för till en dialog som kan präglas av sårbarhet och en beredskap att kunna bli genuint ifrågasatt?
Borde vi inte med andra ord villigt låta det bli svårare och omständligare att (sam)tala om Gud och om tron? En teolog som utvecklar en sådan tankegång är Rowan Williams. Så här skriver han på ett ställe:
"That the Church repeatedly seeks to secure a faith that is not vulnerable to judgment and to put cross and conversion behind it is manifest in every century of Christian history. But in so doing, it cuts itself off from the gift that lies beyond the void of the cross, and imprisons itself in the kind of self-understanding it can master or control. ... The more God becomes functional to the legitimizing either of ecclesiastical order or of private religiosities, the easier it is to talk of God; the easier it is to talk of God, the less such talk gives place to the freedom of God. And that suggests that there is an aspect of dogmatic utterance that has to do with making it harder to talk about God."
On Christian Theology (Oxford: Blackwell, 2000, s 83-84)
Tänkvärt!





