Riskerar vi i våra kyrkor idag att förvandla evangelium till marknadsföring för en slags "positivitetskultur" som ska få oss att "må bra", när den i själva verket skapar ensamhet, vilsenhet och trötthet?
A hero fears failure, flees mistakes, and knows no repentance: the saint knows that light only comes through cracks, that beauty is as much (if not more) about restoration as about creation.
The hero's story is always about the hero. The saint is always at the periphery of a story that is really about God.
Praktikernas primära funktion är enligt Nicholas Healy inte att forma oss till kristna utan att öppna oss för Gud och det Gud gör i och för världen. De är ”teo-centriska” och inte ”ecclesio-centriska”. Träffar Healys kritik Stanley Hauerwas position?
The task that lies before the church in the Western world is to recapture a profound understanding of its own distinctive identity ... Mission must determine the life of the church in the world.
Var ser vi tecknen på att Gud inte övergivit sin värld utan fortsätter uppehålla och vägleda den? Att "ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det"?
Just det är det riktigt intressanta med denna bok. Den är inte bara en alldeles utmärkt och lättillgänglig översättning, den tar också själva bokens syfte på allvar.
Vi har av Artos förlag utmanats att skriva en teologisk samtidsanalys. Vad har då teologer att bidra med när det gäller samtidsanalys? Och vad har du för tankar?
Vad är det som skiljer att politiskt verka för samvetsfrihet på samma sätt som de på tidigare arbetade politiskt för fri abort?
I gårdagens DN skrev Amanda Björkman om Ebba Busch Thors politiska vilja att arbeta för samvetsfrihet för barnmorskor. Björkman argumenterar väl, men haltar trots allt inte Björkmans resonemang?
"Det måste vara kaos! Hur kan ni vara nio miljoner utan en enda klan?"
Jag har fastnat i läsningen av boken "438 dagar" av Martin Schibbye och Johan Persson. Den handlar som alla förstår om deras fångeskap i Etiopien under 2011-2012.
